Måste mormor verkligen ha bikini för att stötta sitt barnbarn?

Många har reagerat starkt på de nya reglerna i Luleås badhus, och det är inte svårt att förstå varför.

Det här handlar inte bara om kläder eller entréavgifter. Det handlar om hur kommunen väljer att möta helt vanliga familjer, mor- och farföräldrar och andra vuxna som vill finnas där för barnen.

Det är inte en retorisk överdrift.

Med de regler som Luleå kommun nu valt innebär det i praktiken att en mormor, morfar eller annan anhörig som vill följa med sitt barnbarn till badhuset måste vara ombytt till badkläder för att få sitta vid bassängkanten och stötta barnet.

Det är just detta många nu reagerar på.

För många är badhuset något spontant. En timme efter skolan eller ett besök med barnbarnen på helgen. Ett enkelt sätt att ge barn vattenvana och trygghet i vattnet.

Nu gör kommunen det betydligt svårare.

Jag förstår att kultur- och fritidsförvaltningen inte haft någon illvilja i detta. Det är inte enkelt att arbeta i våra badhus, men det är samtidigt tydligt att man inte haft ett tillräckligt individperspektiv.

De flesta håller nog med om att det bästa är att vara där i vattnet med sina barn. Men livet ser inte alltid ut så.

Det finns många situationer där en vårdnadshavare, mor- eller farförälder inte kan eller bör vara i vattnet. Det kan handla om ålder, skador, hudbesvär, ledvärk eller att man följer med flera barn samtidigt.

Att då låtsas som att badklädda vårdnadshavare i sig löser problemet är ganska svårbegripligt.

Trygghet skapas inte genom att människor klär av sig.

Ja, ett klädkrav kan på pappret lösa vissa ordningsproblem. Men det skapar också nya problem och är långt ifrån träffsäkert.

Det slår mot helt vanliga familjer och äldre anhöriga som bara vill följa med ett barn till badet.

Att det finns badande som tycker att det är jobbigt med klädda åskådare behöver man ta på största allvar.

Men jag är inte övertygad om att lösningen är att andra människor måste klä av sig. Det riskerar att bli en symbolisk åtgärd som inte går till kärnan av problemet.

När kommunen säger att vissa får drabbas för den stora massans skull ser man ganska snabbt vad som gått fel.

Kommunens uppgift är att fatta proportionerliga beslut som både värnar säkerheten och tar hänsyn till hur regler påverkar den enskilda människan.

Om man fortsätter med samma resonemang om trygghet och ordning kopplat till klädesplagg väcks en självklar fråga: ska samma princip då också gälla på våra utomhusbad och badstränder?

Och hur har kommunen tänkt när skolklasser ska bada? Ska lärare och annan skolpersonal också behöva vara ombytta till badkläder för att kunna följa med och ha tillsynsansvar?

Det visar hur långt ett sådant resonemang kan dras när fokus hamnar på kläder i stället för ansvar och uppsikt.

Det avgörande är närvaro och tydligt ansvar, inte vilka kläder en vuxen råkar ha på sig.

Om det finns personer i hallen som inte borde vara där ska de avvisas.

Om vuxna sitter med telefonen i stället för att hålla uppsikt ska det mötas med tydliga ordningsregler.

Det är sådana åtgärder som faktiskt träffar problemet.

Målet med kommunala bassänger måste vara att få fler barn till badhuset, inte färre.

Liberalerna har därför lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att se över de nyinförda reglerna.

Vi behöver regler som gör att fler barn har möjlighet att bada. Då måste vuxna också ha möjlighet att finnas där – antingen i vattnet eller vid bassängkanten.

Thomas Söderström (L)
Oppositionsråd, Liberalerna Luleå