Marschera kan de – men vem gör jobbet?

Det är 1 maj, och som varje år marscherar Socialdemokraterna genom Luleås och Sveriges gator med talkörer, plakat och återanvända slagord. Det kan verka folkligt – men det är märkligt att gå till kamp mot ett system man själv styrt i decennier, både lokalt och ofta även nationellt. Vad protesterar man mot? Sin egen politik?

I Luleå är det särskilt tydligt. S har haft makten här sedan allmän rösträtt infördes – i över 100 år. Det ger ett intryck av stabilitet, men stabilitet är inte utveckling. Trots all denna makt uteblir avgörande förbättringar – även när partiet styr nationellt.

I årets tåg såg vi samma gamla slagord som vi gjort i decennier – starka i tonen men tomma på innehåll. Tal om “kamp” och “solidaritet” rullas ut som ritual, men verkliga reformer för dem som jobbar i vården, skolan och omsorgen saknas. Det är symbolik utan ansvar.

Vi liberaler ser vad som brister – och vi föreslår lösningar. Vi kräver att kommunen lämnar sin lönepolicy som gör att sjuksköterskor, undersköterskor, lärare, socialsekreterare och hemtjänstpersonal ofta tjänar mindre än kollegor i grannkommunerna – trots att arbetsbördan är större här.

Vi har föreslagit minskade barngrupper i förskolan och fler vuxna i klassrummen. Det handlar om tryggare arbetsmiljö för både barn och personal. Vi föreslår skolsociala team, stärkt elevhälsa och lösningar för att behålla personal.

Vi agerar också inom socialförvaltningen, där arbetsmiljön blivit ohållbar – inte minst i hemtjänsten, där stress, splittrade pass och låg bemanning pressar både personal och brukare. Socialsekreterare säger upp sig, hemtjänstpersonal går på knäna – och ändå ser vi inga initiativ från Socialdemokraterna.

Det är inte bara arbetsmiljöproblem – det är en verklighet där sjukskrivningar blivit vardag. Personal slits ut i tysthet. Man orkar ett tag – sedan sjukskrivs man, ersätts av nästa, som går samma väg. Yrkesstolthet blir uppgivenhet. Det är ovärdigt – för både personal och dem de hjälper.

Socialdemokraterna talar gärna om trygghet – men deras budgetar ger främst fler utredningar. Vi vet att ord inte räcker. Det krävs handling.

Det är kanske inte så konstigt att Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin – själv från Luleå – nyligen ifrågasatte varför Liberalerna ens behövs. Det är inte bara ett utspel, utan en del av en bredare strategi: att marginalisera oppositionen istället för att ta till sig lösningar.

Men svaret på hans fråga är enkelt:
För att någon måste göra jobbet de inte klarar av.

Jag har varit aktiv i Luleås politik sedan 2014. Det är sällan jag har sett Socialdemokraterna ta egna initiativ till förändringar som verkligen förbättrar villkoren för våra barn, äldre eller medarbetare. När något väl sker, är det ofta efter långvarigt tryck – inte som en följd av egen reformvilja.

Det borde inte förvåna att det är liberaler som driver på för rimliga löner och trygg arbetsmiljö. Det var vi som i början av 1900-talet lade grunden för arbetarnas rättigheter – rösträtt, föreningsfrihet och ett fritt civilsamhälle. Vi försvarade fackföreningar när andra ville förbjuda dem. Vi slogs för pressfrihet – även när det var obekvämt.

Det är inte konstigt att vi tar ansvar när andra tiger.
I det politiska rummet är det tyst från Socialdemokraterna i Luleå. Inga förslag. Inga reformer. Bara tomma ord.

Det är därför Liberalerna behövs – i kommuner, regioner, riksdag, regering och Europaparlamentet.

Thomas Söderström (L)
Gruppledare Liberalerna Luleå